- - - Jag, min pappa och våra grannar - - -

med en bild från sporthallsbadet
i Sundsvall 1986 som utgångspunkt.

 

 

1.

Inte så långt utanför, alldeles bakom kameran, har jag ännu inte fått höra min pappa berätta om sin ungdom så jag blir

chockad
när jag ser honom röka en cigarr tillsammans med Patrik.

Trots att det är för att fira Jespers födelse, Patrik förtjänar att fira en ny son.
Och pappa ska förstås få glädjas för sin grannes glädje
och jag borde glädjas för att min vän Petter har fått en lillebror
så att han inte längre är yngst.

Men man ska inte röka det är bara så jävla korkat, säger han ju själv
så det är vad jag tänker.

Men om nio år får jag perspektiv på det hela.

 

2.

Inte så långt utanför, tidsmässigt, reser man Jesperbron.
Över en smal men djup bäck reser man den
Patrik är en sån där pappa som bygger saker.

Deras koja i trädet på Andersön
det lilla huset man klättrar ut på taket på om man är modig
är jag avundsjuk på.

Inte en spik i trädet har kojan, bara rep.

Patrik är nån slags chef på SCA
gillar inte spik i träd.
En enda kan förstöra en hel såg
säger han.

Men inte ens hans pondus hindrar de okända vandalerna
att riva en bro.

 

3.

Inte så långt utanför, tidsmässigt, gifter sig Patrik och Lena
och mina föräldrar är vittnen.
Vi är också med, jag och min syster innan jag hade två

men vi är inte vittnen för det.

Så jag minns inte bröllopet
kommer bara ihåg restaurangen efteråt.
De har vassa knivar.

Servitrisen säger ”den tar jag hand om”
(och gör det)
när hon ser det uppskurna skinnet på min stols armstöd.

Min mamma skäms
men restaurangen är ändå ett jävla sunkhak.

Stekhuset.

Och både Patrik och min pappa lagar bättre mat själva.

 

4.

Långt utanför, tidsmässigt.

Det är när jag varit ute och åkt vansinnespulka med Petter och några fler från det gänget, som pappa säger att han vill prata och han undrar om han ska göra en kopp varm choklad och jag svarar att det vore väl gott.

Så sätter vi oss i hans och mammas sovrum, på sängen
och samma överkast som alltid.
Jag är nervös.

Och när han kommer till den biten där han säger en ålder som är densamma som min och att det var då han började sno pengar av farmor blir jag mer nervös för jag tror att han ska säga att han vet att jag också snott pengar en gång av mamma och honom.

Eller om det var flera gånger, men han går bara vidare.

(Och innan allt det här vet jag förstås redan att farfar dog i nån slags sjukdom när pappa var fem och att det inte var farmor som berättade det för honom utan hon sa bara att farfar var bortrest så det blev nån annan unge som bara vräkte ur sig ”öh, din farsa är död” till honom istället.)

Min pappa knarkade skitlänge när han var ung
får jag veta, plötsligt.
Men min pappa är ju dagisfarsan.

Så jag tänker på sängen att har man ingen farsa blir det ju så.
Även om det inte är sant.

Och pappa började såklart med hasch som alla andra. Fast han hade turen att ha en styvpappa eller snarare en morsas pojkvän som kunde förse honom med amfetamin också. Och farmor visste inte.

Och sedan kommer det där när han som alla andra bekännare säger
att han aldrig trodde han skulle sätta en spruta i armen i alla fall
men att han gjorde det ändå
fast han är jävligt rädd för sprutor.
Och att heroin trots allt är jävligt skönt och att man inte ska glömma det
för då fattar man inte.

Men han är verkligen spruträdd
och han har det jobbigast i familjen när man ska vaccineras för utlandsresor.
Och han är flygrädd.


Efteråt vill jag säga det till någon så jag säger det till Jonas när vi ska gå till skolan men även i Jonas ögon är han ju dagisfarsan.

Så han vill inte veta och blir lite sur för att jag sagt det.

Och jag kan bara tänka på att pappa kanske inte alls träffat den där kvinnan som jobbade på kliniken den andra avgiftningsomgången och jag kanske inte finns på riktigt.

Pappa kunde lika gärna vara död nu och jag kanske inte finns på riktigt.

 

5.

Inte så långt utanför, åt höger, finns väggen där det växer smultron;
aldrig stora
aldrig söta
aldrig mogna för vi hade inte tålamod.

 

Version 1.3.1 | Gustav Almestad, augusti 2003-april 2004
även publicerad i Fridhems skrivarlinjes
antologi 2003/04 - "Om jag vänder dig om"

 

 

Bonusbilder:

Ceremonin. Jag i mitten m/ benet upp.

Middan efteråt. Jag m/ nåt på huvet.